Enligt den gudomliga läran ska tiden inte räknas på samma sätt som i människornas tidsräkning. Den heliga Bibeln, som är trosregel för de troende, lär oss vad som krävs för att vi ska vandra i rättfärdighet och leva i helighet; utan helighet kommer ju ingen att se Gud.
När Gud skapade himlakropparna sade han: ”Det skall finnas ljus på himlavalvet, för att skilja mellan dag och natt; och de skall tjäna som tecken och för bestämda tider, dagar och år. Och de skall vara ljus på himlavalvet för att lysa upp jorden.” Och så blev det. Och Gud skapade de två stora ljuskällorna: den större ljuskällan för att härska över dagen och den mindre ljuskällan för att härska över natten; och han skapade stjärnorna. Och Gud satte dem på himlavalvet för att lysa upp jorden och för att härska över dagen och natten och för att göra åtskillnad mellan ljuset och mörkret. Och Gud såg att det var gott.” (1 Mos 1:14–18).
Även när Han skapade universum med allt vad det innehåller, markerade Han tidsintervallen på följande sätt: det blev kväll och morgon, den första dagen; och det blev kväll och morgon, den andra dagen, ända fram till den sjätte dagen (1 Mos 1).
Bibliska definitioner av tidsperioder
Eftermiddag: Tidsperiod som föregår morgonen. Den omfattar vanligtvis 12 timmar och benämns skymning, eftermiddag, mörker och nattens mörker (Ords 7:9). Den sträcker sig från solnedgången en dag till soluppgången på morgonen.
Dag: Tidsintervall mellan två solnedgångar, vilket normalt motsvarar 24 timmar (3 Mos 23:32).
Morgon: En tidsperiod på 12 timmar, som sträcker sig mellan två nätter, två eftermiddagar eller från soluppgång till solnedgång. Den kallas också dag (Joh 11:9).
Innan det fanns ljus i universum rådde mörker. Därför kommer natten före dagen i 24-timmarscykeln.
Det sätt på vilket man idag räknar dygnet, från midnatt till midnatt, är inte korrekt, och detta profeterades av Daniel: ”Han skall uttala ord mot den Högste, förfölja den Högstes heliga och försöka förändra tiderna och lagen” (Dan 7:25, första och andra delen).
Om dagen började vid midnatt, skulle natten bestå av endast sex timmar och dagen av arton timmar, medan Jesus hävdade att den var tolv timmar lång (Joh 11:9). Hur kan dagen börja vid midnatt? Den som inte känner till tiden kan inte på rätt sätt helga Herrens dag. Enligt den instruktion som gavs till Guds folk ska sabbaten hållas från solnedgång till solnedgång. Dagen, den ljusa delen av det 24-timmarscykeln enligt människornas moderna tidsräkning, inleds klockan 06.00 på morgonen och avslutas klockan 18.00, men det rätta är att den beräknas från soluppgång till solnedgång.
Återupprättandet av sabbatshållandet genom Nehemia
När Nehemia försökte rätta till den överträdelse som folket begick i fråga om tiden, beordrade han att stadens portar skulle stängas så snart nattens skugga nådde Jerusalems portar. Vi återger texten för att bättre förstå hur även vi bör gå tillväga:
”På den tiden såg jag i Juda människor som trampade i vinpressar på sabbaten och förde in buntar som de bar på åsnor; likaså vin, druvor och fikon samt alla slags laster, som de förde in till Jerusalem på sabbatsdagen; och jag protesterade mot dem den dag då de sålde livsmedel. Även tyrier bodde där inne och förde in fisk och alla slags varor, som de på sabbaten sålde till Judas barn och i Jerusalem. Och jag stridde med Judas förnäma män och sade till dem: ’Vad är detta för ont ni gör, när ni vanhelgar sabbatsdagen? Har inte era fäder gjort så, och har inte vår Gud fört allt detta onda över oss och över denna stad? Och ni vill ytterligare öka hans vrede mot Israel genom att vanhelga sabbaten. Det hände sig att när skuggan redan föll över Jerusalems portar före sabbaten, och jag gav order om det, stängdes portarna; och jag beordrade att de inte skulle öppnas förrän sabbaten var över; och jag satte några av mina tjänare vid portarna, så att ingen last skulle komma in på sabbatsdagen. Då tillbringade köpmännen och försäljarna av alla slags varor natten utanför Jerusalem, en eller två gånger. Därför protesterade jag mot dem och sade till dem: »Varför tillbringar ni natten framför muren? Om ni gör det igen, kommer jag att gripa er.« Från och med den dagen kom de inte längre på sabbaten.” (Ne 13:15–21).
Det som tidigare har skrivits, har skrivits till vår lärdom.
Om den kristne inte känner till rätt tid och sätt – ty för allt finns det en rätt tid och ett rätt sätt – är han oförmögen att uppnå fullkomlighet i kärleken och kommer inte att vara den fullkomlige människan som Gud kräver (Mt 5:48, 2 Tim 3:17 och Kol 3:14). Och han kommer att få ta emot Herrens tillrättavisning, som säger: ”Jag har inte funnit dina gärningar fullkomliga inför Gud” (Upp 3:2). Och dessa gärningar är rättfärdighetens gärningar, den kärlek som Johannes talar om (1 Joh 3:18).
Respekt för och iakttagande av sabbaten
Enligt vad Anden uppenbarade för Jesaja ska vi inte ägna oss åt något materiellt på Herrens sabbat, se:
”Om du avstår från att bryta sabbaten, från att göra din vilja på min heliga dag, och om du kallar sabbaten för en fröjd, Herrens heliga dag, värdig att hedras, och hedrar den genom att inte följa dina egna vägar, inte försöka göra din egen vilja och inte yttra dina egna ord, då skall du finna din glädje i Herren, och jag skall låta dig rida på jordens höjder och försörja dig med arvet efter din fader Jakob; ty Herrens mun har talat.” (Jes 58:13–14).
Och precis som förr i tiden ska vi inte heller laga mat den dagen, ty så säger Skriften:
”Sex dagar ska ni arbeta, men den sjunde dagen ska vara helig för er, en högtidlig vilodag till Herrens ära; den som utför något arbete den dagen ska dödas. Ni får inte tända eld i någon av era bostäder på sabbatsdagen.” (2 Mos 35:2-3).
Vissa hävdar att detta begrepp gällde det forna Israel, då det krävdes fysisk ansträngning för att göra upp eld. Men Gud förändras inte. Redan innan Hans lag bekräftades på Sinai sade Gud: ”Hur länge ska ni vägra att hålla mina bud och mina lagar?” (2 Mos 16:28). Och redan innan dess hade Mose instruerat folket på följande sätt:
”Detta är vad Herren har sagt: I morgon är det vila, en helig sabbat för Herren; det ni vill baka i ugnen, det ska ni baka, och det ni vill koka i vatten, det ska ni koka i vatten; och allt som blir över ska ni lägga åt sidan åt er själva och spara till i morgon.” (2 Mos 16:23).
Låt oss notera att de skulle baka eller koka, och att det som blev över skulle sparas till sabbaten. Därför skulle maten förvaras redan färdig att äta.
Idag har vi betydligt bättre förutsättningar att hålla sabbaten. Våra spisar drivs med gas, vi har kylskåp, belysning, el och rinnande vatten. Och även där dessa resurser saknas är det med god vilja möjligt att hålla sabbaten, det är ju trots allt vårt bevis på kärlek till Jesus (Joh 14:15). Förutom på sabbaten kan vi göra allt som behövs, det vill säga före solnedgången på fredagen eller efter solnedgången på sabbaten, eftersom vi tror att allt samverkar till det bästa för dem som älskar Gud (Rom 8:28). ”Och vad skall skilja oss från Guds kärlek?” Hungern, nakenheten? Ingenting kan skilja oss från Guds kärlek, att hålla Hans bud (Rom 8:35).
Som vi har sett i Herrens viljas uppenbarelse genom Jesaja, skall vi inte försöka göra vår egen vilja eller tala våra egna ord på Hans heliga dag (Jes 58:13).
Men det finns motståndare som hävdar att Herrens sabbat inte är Herrens dag; och de anför falska skäl; de står inte fast i sanningen, eftersom det inte finns någon sanning i dem. De säger att Herrens dag nu är söndagen, och antar utifrån sina egna beräkningar och gissningar att Jesus uppstod den dagen. Den som tänker och tror så är inte korrekt undervisad i Guds ord.
Eftersom det är en förutsättning att acceptera Guds bud för att få visdom, uppnå fruktan för Herren och finna ”kunskap om Gud”, så uppnår den som inte accepterar Hans bud varken visdom, fruktan för Herren eller kunskap om Gud (Ords 2:1–6, 28:7–9 och 10:8).
Det finns gott om läromässiga fel i de kyrkor som inte följer Guds bud, precis som den som inte håller Hans bud inte förstår Guds ord, eftersom detta är en förutsättning för det. Vissa kyrkor har visserligen buden, men håller dem inte, och därför älskar de inte Gud (Joh 14:21 och 15:9–10).
Jesus älskade världen och bevisade denna kärlek genom att dö för oss; och nu kräver Han att vi bevisar vår kärlek genom att säga: ”Om ni älskar mig, håller ni mina bud” (Joh 14:15). Och han älskar endast dem som älskar honom (Ords 8:17, delvis). Och den Helige Ande uppenbarar att vi är dårar av kärlek till Kristus (1 Kor 4:10). Och: ”Låt ingen bedra sig själv. Om någon bland er anser sig vara vis i denna värld, låt honom då bli dåraktig för att bli vis” (1 Kor 3:18).
Den sjunde dagen i veckan eller en dag av sju?
När Herren skapade himlen och jorden, fastställde han tidsenheterna: veckan, månaderna och åren. Veckan med sju dagar, månaden med trettio dagar och året med tolv månader.
När Han förde Israels folk ut ur Egypten, fastställde Han månaden Abib som den första av månaderna för Sitt folk. Denna månad motsvarar idag perioden från mars till april, och omfattar delar av båda månaderna.
Herrens veckodagar kallade Han för: första, andra, tredje, fjärde, femte, sjätte och sjunde. Och denna veckodag kallade Gud för sabbat, ty på den dagen vilade Han, och därför helgade och välsignade Han den.
Helgande betyder avskiljande. Således avskilde Han den dagen för vila och välsignade den därför. Hans sabbat är fastställd: den är den sjunde dagen i veckan. Israeliternas sabbater var däremot rörliga, det vill säga de varierade, eftersom den första och den sista dagen i de högtider som Herren hade föreskrivit inföll på olika veckodagar, och dessa var ”högtidssabbater” eller festdagar (3 Mos 23:32 och referenser).
Sabbaten på den sjunde dagen är ordning, medan en sabbat vart sjunde dag är oordning. Föreställ dig att varje person vänder sig till församlingen på en annan dag och försöker ta sin egen vila.
Även på de sabbater som Gud instiftade, och som Han kallade ”era sabbater”, rådde ordning. Det räcker med att läsa texterna noggrant. Deras tidpunkter var fastställda inom ramen för ett år. Det som Gud har instiftat bär på visdom, och Han är fullkomlig.
Det finns de som använder följande uttalande av Jesus som argument för att inte respektera sabbaten: ”Min Fader arbetar ännu, och jag arbetar också” (Joh 5:17), liksom det som aposteln Paulus sade: ”ty vi arbetade natt och dag för att inte vara till börda för någon av er” (1 Tess 2:9). Men de glömmer bort vad Mästaren också sade: ”Arbeta inte för det bröd som förgås, utan för det som består” (Joh 6:27).
Jesu arbete var det pastorala, vilket också bör vara de kallades arbete. På detta sätt är det möjligt att utföra detta arbete dag och natt, precis som Fadern.
Det språk som profeterna och apostlarna använde stämde överens med det språk som Gud använde i de heliga skrifterna, eftersom de var inspirerade av Honom och fungerade som Hans talespersoner. När Skriften säger att Petrus och Johannes gick upp till templet för att be, anges det att klockan var den nionde. Och denna tid är det som kallas femton timmar eller tre timmar på eftermiddagen. Men eftersom solen går upp på morgonen och dagen består av tolv timmar, är den nionde timmen det som man enligt dagens tidsräkning brukar kalla tre timmar på eftermiddagen eller femton timmar.
När Johannes befann sig på ön Patmos och skrev Uppenbarelseboken, sade han: ”Och jag blev uppryckt i Anden på Herrens dag...” (Upp 1:10). Detta inspirerade språk är inget annat än det som Gud inspirerade Jesaja till, som skrev: ”Om du kallar sabbaten för en fröjd och Herrens heliga dag och hedrar den genom att inte följa dina egna vägar, inte sträva efter att göra din egen vilja och inte tala dina egna ord, då skall du finna din glädje i Herren, och jag skall låta dig rida på jordens höjder och försörja dig med arvet efter din fader Jakob; ty Herrens mun har talat” (Jes 58:13–14). Det var just vad aposteln gjorde: han kallade sabbaten för Herrens dag.
För Gud kan en tid bestå av: tolv timmar, en dag, ett år, ett årtusende, eller en tidsperiod eller ett tillfälle. Således kan Hans dag också vara Hans sabbat, dagen för Hans återkomst eller en viss tidsperiod. Men ur sammanhanget framgår Hans avsikt, ty Hans Ande i oss låter oss veta detta; den genomsyrar ju allt och tränger till och med in i Guds djup (1 Kor 2:10).
Vissa tror att eftersom Herren talar om fadern Jakob, så talar Han till det nominella Israel eller till Israel i Palestina. Men se vad aposteln Paulus säger:
”Men det himmelska Jerusalem är fritt, och det är vår allas moder. Ty det står skrivet: ’Jubla, du ofruktsamma, som inte föder barn; jubla och ropa, du som inte har födslovärkar; ty den ensamstående kvinnans barn är fler än den gifta kvinnans.’ Men vi, bröder, är löftets barn, liksom Isak. Så är vi alltså, bröder, inte barn till slavinnan, utan till den fria.” (Gal 4:26–28, 31).
Således är vi, som har trott, den avkomma som utlovats åt Abraham, från vilken patriarkerna härstammar, och Isak, Jakobs far, löftets son liksom vi som har utlovats åt Abraham, och som är lika talrika som stjärnorna på himlen och sanden vid havet (1 Mos 15:5, 22:17 och 32:12).
Men det finns de som säger att ingen kan hålla buden och att det inte finns en enda rättfärdig. Men redan innan lagarna gavs på Sinai säger Skriften att Abraham höll Herrens bud. Och Gud själv sade detta, se:
Och Herren sade: ”Ska jag dölja för Abraham vad jag gör, eftersom Abraham sannerligen skall bli ett stort och mäktigt folk, och i honom skall alla folk på jorden välsignas?” Ty jag har insett att han skall beordra sina söner och sitt hus efter sig att hålla Herrens väg, att handla med rättfärdighet och rättvisa, så att Herren må låta det som han har talat om Abraham gå i uppfyllelse.” (1 Mos 18:17–19).
Och som framgår av frågeformuläret är Herrens vägar och Herrens rättfärdighet Hans bud (Mal 2:8–9 och Ps 119:172). Och Guds rättfärdighet är evig (Ps 119:142). Och den som utövar rättfärdighet är rättfärdig, såsom Han är rättfärdig (1 Joh 3:7).
Gud vittnade om Abraham inför Isak och sade:
”Ty Abraham lydde mitt ord och höll mina bud, mina föreskrifter, mina stadgar och mina lagar.” (1 Mos 26:5).
Dessutom säger Skriften att Sakarias och hans hustru Elisabet var rättfärdiga. Och de var rättfärdiga därför att de följde Guds rättfärdighet och höll hans bud, se:
”Under Herodes, kung i Judeen, levde en präst vid namn Sakarias, av Abias ordning, och hans hustru var en av Arons döttrar och hette Elisabet. Och de var båda rättfärdiga inför Gud och levde utan anmärkning enligt alla Herrens bud och föreskrifter.” (Luk 1:5–6).
Även Josef, make till Maria, Jesu mor, var rättfärdig (Matt 1:19).
Följaktligen är alla som utövar Guds rättfärdighet, det vill säga håller hans bud, rättfärdiga såsom Gud är rättfärdig, se:
”Mina barn, låt ingen vilseleda er: den som utövar rättfärdighet är rättfärdig, precis som han är rättfärdig.” (1 Joh 3:7).
Den som inte tror på Guds bud kan inte hålla dem, ty de är trons lag (Rom 3:27 och 31). Och de är inte tunga, som Johannes sade under inspiration (1 Joh 5:3). Och den som inte håller dem kan inte vara i Gud (1 Joh 3:24). Och följaktligen kan inte Faderns kärlek vara i honom (Joh 15:9–10).
Skillnaden mellan ceremoniella lagar och den moraliska lagen
Men det finns de som använder bibelställen som argument som inte säger vad de vill. I en av dem säger aposteln: ”Ni håller dagar, månader och år.” Eller en annan som säger: ”Låt ingen döma er för vad ni äter eller dricker, eller för sabbaterna.”
Som vi såg när vi citerade de lagar som föreskrev ”högtidliga sabbater”, fanns det högtidliga dagar, högtidliga månader och högtidliga år, och dessa iakttogs av judarna även på Paulus tid. Dessa judar försökte tvinga hedningarna som anslöt sig till ”vägen” att iaktta dessa dagar, med argumentet att om de inte gjorde det, så höll de inte lagen. Och att de dessutom måste låta sig omskäras för att uppfylla Mose lag. Detta ledde till att Paulus skrev brevet ”till galaterna”, där han behandlar ämnet.
I samtliga fall, som författaren till Hebreerbrevet säger, upphäver Gud det första förbundet för att upprätta det andra. Det första innebar iakttagandet av heliga föreskrifter, som bestod av offer av mat, dryck och gåvor (Hebr 9). Dessutom förekom bud som ”rör inte” och ”hantera inte”, vilka Paulus beskriver som föreskrifter (Kol 2:20–21). Men Kristus upphävde dessa saker, som inte fullkomnade någonting, genom att stryka skuldsedeln som var emot oss i dess föreskrifter och ta bort den från oss genom att spika fast den på korset (Kol 2:14). Eftersom det alltså var föreskrifter och det fanns en tid då de skulle iakttas, avskaffade Jesus, översteprästen för de kommande välsignelserna, när han kom det första och införde det andra; han upphävde det som gjordes på Horeb och bekräftade det som gjordes i Moabs land.
Därför sade Jesaja:
”Den som slaktar en oxe är som den som slår ihjäl en människa; den som offrar ett lamm är som den som halshugger en hund; den som frambär ett offer är som den som frambär svinsblod; den som bränner rökelse är som den som välsignar en avgud; dessa väljer sina egna vägar, och deras själ finner behag i sina avskyvärdheter.” (Jes 66:3).
När profeterna fick ta del av detta ville de därför veta om det gällde deras egen tid, men de fick veta att det inte gällde dem, utan att de tjänade hedningarna (1 Pet 1:11–12).
Jesaja skrev vad Herren talade genom honom:
”När ni kommer för att träda fram inför mig, vem har då begärt detta av er, att ni skall trampa på mina förgårdar? Kom inte längre med meningslösa offer: rökelse är för mig en styggelse, liksom nymånaderna, sabaterna och församlingarnas sammankomster; jag kan inte uthärda orättfärdighet, inte ens den högtidliga sammankomsten. Era nymånader och era högtider är en plåga för min själ; de är redan en börda; jag är trött på att utstå dem.” (Jes 1:12–14).
Men betrakta noga sammanhanget och jämför med 3 Mosebok 23, så kommer du att se vad Herren syftar på: församlingarnas sammankomster, era högtider (jämför med 3 Mos 23:1, 8, 9, 17, 21, 28 och 29). Dessa sabbater var alltså era sabbater.
Och om dem säger Herren vidare genom Hosea: ”E Jag skall upphöra med all deras glädje, deras högtider, deras nymånadsfester och deras sabbater och alla deras festligheter” (Hos 2:11). Och vidare säger Herren: ”E Jag skall gifta mig med dig för evigt; jag skall gifta mig med dig i rättfärdighet, i rättvisa, i godhet och i barmhärtighet. Och jag skall gifta mig med dig i trofasthet, och du skall lära känna Herren” (v. 19–20). Dessutom varnar Herren genom Jeremia:
”Så säger Herren: Bevara era själar och bär inga bördor på sabbatsdagen, och för dem inte in genom Jerusalems portar. Ta inte heller ut några laster ur era hus på sabbatsdagen och utför inget arbete; helga istället sabbatsdagen, såsom jag har befallt era fäder. Om ni nu lyssnar noga till mig, säger Herren, och inte för in några laster genom denna stads portar på sabbatsdagen, och om ni helgar sabbatsdagen genom att inte utföra något arbete på den, då skall kungar och furstar, som sitter på Davids tron, komma in genom denna stads portar, åkande i vagnar och ridande på hästar, de och deras furstar, Judas män och Jerusalems invånare; och denna stad skall för alltid vara bebodd. Men om ni inte lyssnar och inte helgar sabbatsdagen och inte bär in någon last när ni går in genom Jerusalems portar på sabbatsdagen, då skall jag tända en eld vid dess portar, en eld som skall förtära Jerusalems palats och som inte skall slockna.” (Jer 17:21–22, 24–25, 27).
Sabbaten är inte bara ett minne av skapelsen, utan också ett tecken mellan Gud och hans folk, se:
”Och jag gav dem också mina sabbater, så att de skulle tjäna som ett tecken mellan mig och dem, för att de skulle veta att jag är Herren som helgar dem. Och helga mina sabbater, så skall de tjäna som ett tecken mellan mig och er, för att ni skall veta att jag är Herren, er Gud. Men även barnen gjorde uppror mot mig och följde inte mina stadgar och höll inte mina rättsregler, vilka, om man följer dem, ger människan liv; de vanhelgade mina sabbater, därför sade jag att jag skulle utgjuta min vrede över dem, för att fullborda min vrede mot dem i öknen. Men jag höll tillbaka min hand och gjorde det för mitt namns skull, så att det inte skulle vanhelgas inför folkens ögon, inför vilka jag förde dem ut. Jag lyfte också min hand mot dem i öknen för att sprida ut dem bland folken och utströda dem över länderna; ty de har inte följt mina rättsregler, utan förkastat mina stadgar och vanhelgat mina sabbater, och deras ögon har längtat efter sina fäders avgudar.” (Hes 20:12, 20–24).
När Herren förkunnade sin lag inför folket i Sinaiöknen, var det han själv som talade från molnen och sade om sabbaten:
”Kom ihåg sabbatsdagen, så att du helgar den. Sex dagar skall du arbeta och utföra alla dina sysslor. Men den sjunde dagen är sabbaten för Herren, din Gud; då skall du inte utföra något arbete, varken du själv, din son eller din dotter, din tjänare eller din tjänarinna, ditt djur eller den främling som bor inom dina portar. Ty på sex dagar skapade Herren himlen och jorden, havet och allt som finns däri, och på den sjunde dagen vilade han; därför välsignade Herren sabbatsdagen och helgade den.” (2 Mos 20:8–11).
Låt oss titta närmare på detaljerna:
I början av kapitel tjugo står det: ”Då talade Gud alla dessa ord och sade: Jag är Herren, din Gud.” Så börjar han diktera sina lagar direkt till folket, och detta är otvetydigt nedtecknat i Femte Moseboken, där det står:
”Den dag då ni stod inför Herren, er Gud, vid Horeb, när Herren sade till mig: Samla detta folk till mig, så skall jag låta dem höra mina ord, och de skall lära sig dem, för att de skall frukta mig alla de dagar de lever på jorden, och de skall lära ut dem till sina barn; och ni kom fram och ställde er vid foten av berget; och berget brann i eld ända upp till himlens mitt, och det var mörker, moln och mörker. Då talade Herren till er ur elden; ni hörde rösten av orden, men utöver rösten såg ni ingen gestalt. Då förkunnade han för er sitt förbund som han föreskrivit er, de tio budorden, och skrev dem på två stentavlor.” (5 Mos 4:10–13).
Dessutom kan vi i de verser där buden nämns observera ytterligare viktiga detaljer, såsom: ”Men den sjunde dagen är sabbaten för Herren, din Gud.” Och det var inte bara Israels folk som inte fick arbeta den dagen, utan även deras djur som tjänade dem, deras tjänare och de främlingar som vistades bland dem. Detta berodde på att det fanns tjänare bland folket, liksom de som anslutit sig till Israels folk genom avtal eller genom blandäktenskap. Så talade Gud till Mose och beordrade honom att undervisa folket: ”Ni skall ha samma lag; så skall främlingen vara som den infödde” (3 Mos 24:22).
Han sade vidare: ”Men om någon främling bor hos dig och vill fira påsken för Herren, skall alla hans manliga barn omskäras, och då får han fira den och skall vara som en infödd i landet; men ingen omskärningslös får äta av den. Samma lag skall gälla för den infödde och för den främling som vistas bland er” (2 Mos 12:48–49; 3 Mos 24:22; 4 Mos 15:16, 29).
Det är viktigt att betona att när Gud överlämnade sina lagar till folket hade Mose ännu inte stigit upp på berget och hade därför inte mottagit stentavlorna på vilka de tio budorden var inskrivna. Däremot hade det första förbundet redan ingåtts, vilket följaktligen innehöll föreskrifterna. Samtidigt som Gud gav Mose sin lag gav han honom också stadgarna, föreskrifterna och domarna, se:
”Detta är de stadgar, domar och lagar som Herren gav mellan sig och Israels barn på berget Sinai genom Mose.” (3 Mos 26:46).
Det är viktigt att veta att även om förordningarna upphävdes efter Jesu död – han spikade fast dem på korset – så har de stadgar och domar som Gud fastställde och gav till Mose inte upphävts. Därför talade Gud genom Malaki: ”Kom ihåg lagen som jag gav min tjänare Mose på Horeb för hela Israel, nämligen stadgarna och domarna” (Mal 4:4).

Oli Prestes
Missionär